Livet på 154:an

VI sitter djupt insjunkna i sina C-uppsatser då det hysteriskt ringer på dörren. Maria tar initiativet och tar raska steg ner för trappan. Hon ser en lång gestalt genom glasrutan, som plötsligt faller ihop mot dörren. Hon försöker öppna dörren men något blockerar dörren. Detta något visar sig vara en man, hädanefter kallad Charlie (på eget initiativ) som är ytterst påverkad av "en shot" också det här enligt Charlie. Maria drabbas av panik då hon tror att Charlie är döende och gurglar på sista refränger och ropar efter förstärkning. Charlie vill inte att Maria ska ringa efter ambulansen eller polisen, utan ber om att få komma in och vila en stund. Charlie kan inte ta sig in genom dörren på egen hand, så vi får baxa in honom och placera honom i trappan. Han får vatten samt en banan, och när han blivit lite piggare undrar han om han kommit till ett gruppboende. Vi är hyffsat skärrade och Irene ringer i smärre panik efter Jens som har erfarenheter av konstiga typer. Han befinner sig tyvärr i Umeå och kan inte reda upp situationen.

Vi försöker pumpa Charlie på information, han säger att han varit hon en kompis som han inte känner så väl och att han blvit bjuden på en shot, högst en 3:a som sedan blev högst en 5:a eller 6:a. Han tycker själv att detta är lite märkligt då han i vanliga fall kan dricka en platta starköl utan att bli full. Vi frågar igen om vi inte ska ringa efter ambulansen då vi bedömer Charlies tillstånd som ytterst kritiskt. Men han hävdar att han känner sig bättre och frågar om han kan köpa eskort hem. Goda själar som vi är ställer vi givetvis upp på att följa denna stackars sate hem (utan ersättning). Då säger han följande "Fan alltså, jag skulle ju hetat Charlie för då skulle ni varit mina änglar"). VI känner oss dock inte särskilt ängel-lika, Milla och Maria har pjamasen på och Irene har sin lodigaste outfit. Charlie å andra sidan, är ganska välklädd även om hans jacka är lerig och jeansen fått hål efter han snubblande och krälande.

Det visar sig att han krälat från Fäbodgatan och han berättar att en bil stannat och frågat om han ville ha hjälp med att resa sig upp varpå han upptäcker att han faktiskt ligger på marken. Han fattar inte var människona i bilen vill utan krälar vidare tills han inser att han inte kan ta sig en meter till och lägligtvis befinner sig utanför 154:ans dörr. Efter ett par minuter påbörjar vi eskorten hemmåt, det visar sig att han bor på Skiftesgatan. Med en tös under var arm och den tredje som tar cykeln går det sakta men säkert frammåt. Efter några minuter stannar Charlie och börjar prata med en förbipasserande snubbe som tydligen är en polare. Han verkar dock inte särskilt intresserad av Charlies tillstånd och vi fortsätter mot Skiftesgatan. Charlie säger att om han hade haft en blogg så skulle han skriva om oss, varpå vi nämner att vi kanske skriver ett ord eller två om honom.  När det inte är särskilt långt kvar tror Charlie att han är kapabel till att ta sig hem själv. Han vill nämligen inte göra bort sig inför grannarna. Vi låter honom fortsätta på egen hand, men följer efter i smyg då vi tvivlar på hans balanssinne. Och mycket riktigt, efter ett par meter dyker Charlie ner i snön med ansiktet före och kan inte ta sig upp då cykeln hamnat över honom. Vi får återigen rycka ut, och Charlie blir rörd över hur fantastiskt snälla vi är som hjälper honom. Vi följer honom till altandörren som är öppen och där slutar historien om Charlie.